Den 9 december, 2004, såg Ines första kull dagens ljus. När Ines och jag tog oss en liten lur denna eftermiddag började hon snart sparka väldigt med sina bakben mot mig. Plötsligt känner jag också att det blir blött på byxbenet, och jag förstår att vattnet gått. Ringer Olle som gått ner till affären, och han ilar hem med snabba steg!

Ines kämpar på, men allt som tittar fram är svansen på den första ungen. Tiden går, och vi får ringa veterinären som uppmanar oss att komma in om inget mer har hänt inom en kvart. Och det gör det inte, utan vi får fara iväg till Södra Djursjukhuset.

Vi blir väl omhändertagna, och veterinären konstaterar snabbt att Ines vid det här laget är för svullen för att få ut ungen själv, och kejsarsnitt anses vara det bästa för alla parter. Allt går väldigt väl, och veterinären menar att ungarna är ovanligt pigga för att ha fötts med hjälp av kejsarsnitt. Då Ines piggnat till får så den nya, lilla familjen fara hem.

Trots att Ines var lite omtöcknad efter operationen tar hon sig snabbt an sina ungar, och lämnar dem knappt en sekund - vi får se till att hon får "frukost på sängen" i början. Efter några dagar känner hon sig tryggare, och lämnar dem korta stunder för att äta eller för en stunds kel med husse och matte. Om hon hör minsta pip ifrån boet rusar hon dock hastigt tillbaka till sina tre småttingar.

Varje morgon och kväll väger vi de tre ungarna för att ha koll på att de ökar i vikt som de ska. En av kissarna har ränt före de andra två lite grann. Dessa två håller dock jämna steg med varandra. Det har förmodligen att göra med att den största kissen vann slaget om de bakre, och bästa, spenarna i början. Varje kattunge mutar i början in en eller två spenar som de sedan håller sig till.
För att få de andra två att komma ikapp stödmatar vi dem morgon och kväll med en speciell modersmjölksersättning. Det gäller att inte göra det i tid och otid, för då finns det risk att mamman istället sinar.

I början sa de "blä" till den främmande smaken, men de kom ändå rätt snabbt att uppskatta denna rutin - precis som vi! Det är härligt med den kontakt man får med dem vid dessa stunder. Självklart gosar vi även med kissen som enbart diar! De ökar fint i vikt alla tre, och tycks utvecklas i samma takt.

Dag 8 började de öppna ögonen. Det såg så gulligt ut då ett par av dem kisade, medan en av dem började med att öppna det vänstra ögat först! Nu tittar de alla tre med sina små blå ögon - man kan ju smälta för mindre! Deras päls, som från början var väldigt kort och låg slät längs med kroppen, har nu blivit ullig och mjuk. Baby-pälsen är allt go! Så småningom ersätts den av ryssens vackra silverglänsande och plyschaktiga päls, men det dröjer många månader än.

I måndags natt sov jag lite oroligt då jag själv var nyopererad, och hörde så ett nytt ljud ifrån lådan. Lite yrvaken gick jag och tittade efter och kunde då konstatera att det var ett surrande ljud: "Men åhh, det är ju kissarna som börjat spinna!!" kom jag så glatt på. Vem kurerar sig inte av sånt?

Kissarna har också börjat snurra ihop sig så som vuxna katter gör, och de slickar även sin päls lite grann - det ser oemotståndligt gulligt ut kan jag berätta!

Än så länge sträcker sig kattungarnas världsbild inte längre än till lådans fyra väggar (och möjligen ut till matningsplatsen i köket), och det dröjer en liten tid till innan de börjar upptäcka att världen är större än så. Så än så länge är boplatsen en bäddad låda i garderoben, för det var där Ines ville bo. De första två nätterna hade vi lådan på en annan plats i sovrummet, men det dög inte för Ines. Några gånger kom hon släpandes på ungarna i nackskinnet och bäddade ner dem under täcket i våra sängar, en annan gång vaknade Olle med Ines ben om vardera sida av hans huvud, och med en kattunge som skrek honom i örat... Hon tyckte det dög att sova i lådan om den stod i min säng, men jag stod bara ut på soffan en natt. Garderoben blev så en utmärkt lösning för oss alla!!

Att klura ut könet på de tre är inte helt lätt - på djursjukhuset har man inte vågat uttala sig om det varken när de var nyfödda, eller nu i söndags då vi var dit med familjen för att ta bort stygnen på Ines mage (nåja, det hade ju Ines fixat rätt bra själv, var bara två av tio kvar...). Förmodligen en hane och en hona och... ja, vem vet? Vi vågar inte uttala oss säkert om någon än! Det kan ju bli som Ines uppfödare berättade att det hänt honom i en av alla de kullar han haft; att ungarna han trott var hanar sedan visade sig vara honor! Men att de är alldeles vansinnigt söta, pigga och goa, det kan vi i alla fall konstatera!

Ja, det blev ju ena riktiga små Lussekatter, födda nästan lagom till Lucia. Med anledning av tidpunkten på året döper vi därför ungarna till namn som har anknytning till julen. I och med att vi inte är helt säkra på deras kön har vi också valt namn som vi tycker är relativt könsneutrala.

Myrra: Det var en av gåvorna som de tre vise männen hade med sig till Jesusbarnet, och vilken gåva och glädje är det inte att få ha en sådan här fin liten kisse hos sig!

Saffran: Ines älskar kryddor. Vi köpte kryddor häromdagen, och inte helt oväntat fann vi henne i kassen innan vi hunnit packa upp. Likaså försöker hon ta sig in i kryddskåpet titt som tätt för att sniffa lite på sina favoriter. Så nog måste ett av hennes barn bära en kryddas namn!

Tindra: Det är mycket som tindrar i juletid. Barnaögon brukar sägas tindra såhär års, liksom denna lilla kisses gör. Ines stamnamn är dessutom Glittra, så nog är det passande att ett av hennes barn får bära ett liknande namn.

Ja, det här är i stort vad som hänt i kattungarnas liv under de två första veckorna, och vi lovar att återkomma snarast med nya bilder och berättelser om deras fortsatta äventyr!